Roms fyra stora akvedukter

Aqua Claudia, Aqua Marcia, Aqua Anio Novus och Aqua Anio Vetus är de akvedukter som i det gamla Rom kallades för de fyra stora akvedukterna.

Aqua Anio Vetus

Aqua Anio Vetus är den näst äldsta av de romerska akvedukterna; endast Aqua Appia är äldre. Aqua Anio Vetus beställdes år 272 f Kr och betalades med hjälp av krigsbyten från Pyrrhus av Epirus.

Aqua Anio Vetus innebar en markant förbättring av vattenflödet till Roms innevånare.

Jämfört med Aqua Appia kunde Aqua Anio Vetus leverera mer än dubbelt så mycket vatten per dygn.
Eftersom Aqua Anio Vetus vatten anlände till staden på upphöjda valv kunde vattnet nå till högre liggande platser i Rom än av Aqua Appia klarade av.
Aqua Appia gav över en femtedel av sitt vatten till kejserliga byggnader. För Aqua Anio Vetus gick mindre än 6% till sådana byggnader.

Aqua Anio Vetus var fyra gånger längre än Aqua Appia och dess källa låg mycket högre upp. För första gången någonsin kunde Rom få vatten från Aniodalen; den dal som gav akvedukten dess namn. Källan för Aqua Anio Vetus var troligen belägen någonstans mellan Vicovaro och Mandela.

Precis som Aqua Appia var Aqua Anio Vetus till stora delar en underjordisk akvedukt. Den löpte från sin källa i Aniodalen till Tivoli, och rörde sig sedan mot Albankullarna nära Gallicano, nedanför Palestrina. Akvedukten var nedgrävd under vägen Via Latina nära 7:e milstolpen, och vid 4:e milstolpen svängde den nordväst och löpte därefter in i Rom under stadsmursporten Porta Praenestina. Slutpunkten för akvedukten låg innanför Porta Esquilina.

Kejsar Nero

Kejsar Nero, som regerade 37-68 e Kr, lät förlänga Aqua Claudia genom uppförandet av Arcus Nerioniani så att vattnet kunde nå till Caeliankullen.

Kejsar Domitian

Under Kejsar Domitians regeringstid (81-96 e Kr) förlängdes Aqua Claudia ytterligare så att vattnet nådde fram till Palatinen, den viktiga centralt belägna kulle där bland annat Domitians egna palats låg.

Reparationer

Aqua Claudia genomgick åtminstone två stora reparationer; den första på order av Kejsar Vespasian år 71 e Kr och den andra på order av Kejsar Titus år 81 e Kr.

Aqua Marcia

Aqua Marcia uppfördes under perioden 144-140 f Kr av praetorn Quintus Marcius Rex, en av Julius Caesars förfäder. Akvedukten bekostades till stor del av krigsbyten från den romerska segern i Korinth år 146 f Kr och plundringen av Kartago vid slutet av det tredje puniska kriget samma år.

Aqua Marcia hade sin källa i Aniodalen öster om staden Rom, över 90 km från akveduktens mål. (Idag ligger städerna Arsoli och Agosta nära källan.) Den här källan skulle också komma att användas för de övriga fyra stora akvedukterna till Rom.

Aqua Marcia följde vägen Via Tiburtina till Rom och löpte in genom stadsmuren i öster, vid Porta Tiburtina. Av de många akvedukter som så småningom kom att förse den antika staden Rom med vatten förblev Aqua Marica den allra längsta.

Aqua Marcia försåg Viminalkullen med vatten i norra Rom, och fortsatte därefter i tur och ordning till stadsdelarna Caelian, Aventine, Palatine och Capitoline. Att förlänga akvedukten så att den nådda hela vägen till Capitoline var inte okontroversiellt, för det fanns en gammal varning bland spådomarna i de Sibyllinska Böckerna som gick ut på att det var farligt att dra vatten till Capitoline.

När Frontinus mätte vattenflödet i Roms akvedukter kring år 97 e Kr fann han att Aqua Marcia klarade av att förse staden med 187 600 kubikmeter vatten per dygn och var stadens näst största leverantör av vatten.

Reparationer (i urval)

Aqua Marcia reparerades på order av konsul Marcus Agrippa år 33 f Kr.
Aqua Marcia reparerades på order av Kejsar Augustus, som även såg till att öka tillgången på vatten genom att bygga den korta akvedukten Aqua Augusta och koppla ihop den med Aqua Marcia

Aqua Felice

Den fortfarande fungerande Acqua Felice från år 1586 följer till stora delar samma rutt som Aqua Marcia.

Aqua Claudia

Byggandet av Aqua Claudia påbörjades precis som Aqua Anio Novus under Kejsar Caligulas regeringstid. Arbetet med Aqua Claudia startade år 38 e K r och avslutades år 52 e Kr, då Claudius var kejsare.

Varje dygn förde Aqua Claudia in cirka 190 000 kubikmeter vatten till Rom.

De två huvudkällorna för Aqua Claudia var Caeruleus och Curtius, belägna ungefär 445 meter till vänster om vägen Via Sublacensis 38:e milstolpe. Akveduktens total längd var strax under 70 km, varav en majoritet var underjordisk. Direkt efter filtertanken (nära Via Latinas 7:e milstolpe) nådde vattnet fram till en upphöjd valvstruktur, vars höjd över marken gradvis ökade i takt med att vattnet närmade sig staden. På sin högsta punkt flödade vattnet drygt 30 meter ovanför marken.

Precis som Aqua Anio Novus löpte Aqua Claudia genom Porta Maggiore.

Aqua Anio Novus

Aqua Anio Novus betyder “nya Anioakvedukten” på latin, och precis som med Aqua Claudia påbörjades arbetet med den år 38 e Kr (under Kejsar Caligula) och avslutades år 52 e Kr (under Kejsar Claudius).

Dess källa beskrivs av Frontinus som belägen vid den 42:a milstolpen på Via Sublacensis i Simbruibe. Här tog akvedukten in 197 000 kubikmeter vatten per dygn.

Ovanför Tivoli delade akvedukten upp sig i två grenar, vilka sedan återförenades igen nära Gericomo. Efter filtertanken nära Via Latinas sjunde milstolpe rann vattnet på Aqua Claudias valv, men blandade sig inte med Aqua Claudias vatten utan gick i en egen kanal.

Av alla akvedukter som kom in i staden Rom under antiken var Aqua Anio Novus den som låg på den högsta nivån. Dess slutmål var en stor tank på Esquilinekullen nära Minverva Medicis tempel.

Kejsar Trajan

Eftersom vattnet i Aqua Anio Novus tenderade att vara grumligt såg Kejsar Trajan till att akvedukten byggdes ut så att den kunde hämta vatten från de två översta av de tre sjöar som Kejsar Nero hade låtit skapa som utsmyckning av sin villa i Subiaco. (Dessa sjöar hade skapats genom att floden dämdes upp.)