Julius Caesar

Julius Caesar var en romersk statsman, militärledare och författare som spelade en avgörande roll i den händelseutveckling som ledde till den romerska republiken övergick till att bli ett romerskt kejsardöme. Hans liv och gärning är omspunnen av en blanding av historiska fakta och myter, och hans arv lever kvar än idag.

Caesar är en av de mest framträdande gestalterna i världshistorien. Hans liv och död markerar en vändpunkt i Roms historia och hans liv har haft ett bestående inflytande på eftervärlden genom litteratur, politik och militär strategi.

Bakgrund och tiden innan inbördeskriget

Caesar föddes in i en patricierfamilj 100 f.Kr. Han var son till Gaius Julius Caesar och Aurelia Cotta, och tillhörden ätten gens Julia. Familjen var betydelsefull i Rom och hans faster var gift med fältherren Marius som satt som romersk konsul sju gånger.

Den unge Julius Caesar har beskrivits som reslig till växten och ljuslagd, med mörka och livliga ögon. Enligt Plutarchos hade Caesar spenslig kroppsbyggnad och blek hy.

Som ung man hade Caesar en snabb politisk och militär karriär, och han klättrade snabbt uppåt i den romerska hierarkin genom en kombination av politisk skicklighet, militära framgångar och allianser med andra mäktiga figurer som Pompejus och Crassus.

En av Caesars mest framstående bedrifter som militär ledare var erövringen av Gallien (idag Frankrike och Belgien), vilket han dokumenterade i sin berömda verk ”Commentarii de Bello Gallico”. Dessa kampanjer utvidgade Romerska republikens territorier väsentligt och ökade Caesars popularitet i Rom.

Caesars maktövertagande

Efter de galliska krigen återvände Caesar till Rom och deltog i ett inbördeskrig mot senaten och Pompejus. Han segrade i detta krig, vilket kulminerade i slaget vid Farsalos 48 f.Kr.

År 47 f. Kr. återvände Caesar till Rom efter att ha varit borta i ett och ett halvt år. Han kväste en revolt bland sina veteranlegioner, men tvingades snart att lämna Rom igen för att återvända till Afrika där hans gamla fiender Cato och två av Pompejus sönder väntade med sina allierade. Caesars och hans styrkor besegrade dem vid slaget vid Thapsus, och Cato och Scipio begick självmord.

Efter framgångarna i Afrika genomförde Caesar ett fyrfaltidt triumftåg för att fira erövningen av Gallien, Egypten, Phamaces rike och Numidien. Han blev extra populär bland den vanliga befolkningen genom att anordna offentliga spel och dela ut pengar. Hans gamla fiende Vercingetorix avrättades i samband med triumftåget.

År 46 f. Kr. besegrade Caesar och hans män de sista pompejanerna i Spanien, vid slaget vid Munda. Efter detta återvände Caesar till Rom och erhöll titlen imperator (”överbefälhavare”) och utsågs till diktator på livstid.

Caesars regeringstid

Caesars styre innebar många reformer som syftade till att ändra samhällsstrukturen och centralisera makten. Han ordnade också kalendern och den nya versionen fick sitt namn efter honom: den julianska kalendern.

Caesar stiftade flera nya lagar som gynnade underklassen, vilket förargade en del av de bättre bemedlade. Senaten anklagade honom för maktmissbruk och pekade bland annat på att han tagit emot väldigt många hedersbetydelser som inte var lämpliga för ledaren av en republik.

Mordet på Caesar

Den 15 mars 44 f.Kr., känd som Idus Martiae, mördades Caesar av en grupp senatorer ledda av Brutus och Cassius. Mordet var kulmen på en konspiration som syftade till att stoppa Caesars växande makt och återställa republikens principer.

Eftermäle

Caesars död ledde till ytterligare inbördeskrig och slutligen till det Romerska kejsardömets grundande under Kejsar Augustus. Caesar lämnade efter sig ett komplicerat arv; beundrad för sina bedrifter och reformer, men också kritiserad för att ha underminerat republikens principer.

Hans cognomen, namnet Caesar, är upphovet till det svenska ordet kejsare och dess motsvarighet i många andra språk, till exempel tyskans Kaiser, ryskans tsar och engelskans czar.

Månaden juli är uppkallad efter hans gentilicium, namnet Julius.