Religion i det antika Rom

Religionsutövningen i det antika Rom influerades både av de gamla sedvänjor som sedan länge existerat i området i och kring staden Rom och religiösa traditioner som inkorporerats från folkslag som hamnat under romersk styre.

Att döma av de romerska skrifter och andra kvarlevor som överlevt in i vår tid var romarna ett mycket religiöst folk, och mycket av de religiösa sedvänjorna byggde på principen ”do ut des” vilket ungefär kan översättas till ”jag ger så att du kan ge”. Förhållandet mellan människan och den utvalda gudomligheten eller gudomligheterna skulle kunna beskrivas som en affärstransaktion där människan gjorde vissa offer och räknade med att få något tillbaka i utbyte. Fick man något tillbaka skulle tacksamhet visas i form av nya offer, vilka i sin tur förhoppningsvis skulle generera ännu mer hjälp från gudomen, och så vidare.

Pluralism

I det romerska samhället fanns det plats för många olika gudar, gudinnor och andra övernaturliga väsen. Närvaron av greker på den italienska halvön vid den historiska periodens start hade ett stort inflytande på romarna, och flera av etruskernas traditioner plockades också upp och inkorporerades i romarnas världsbild. Romarnas augury, där man studerade flygande fåglar och tolkade deras beteende som omen om vad som skulle komma att ske, är ett exempel på en sedvänja som hämtats från etruskerna.

Enligt de romerska legenderna kunde de flesta av Roms religiösa institutioner spåras tillbaka till sina respektive grundare, och då särskilt Roms andre konung Numa Pompilius som ska ha förhandlat direkt med gudarna.

Altare och andra platser av religiös betydelse

Hos de boende i staden Rom var det brukligt att varje hushåll hade ett altare i hemmet där man bad och offrade till familjens gudomligheter. Man ägnade sig bland annat åt libation, vilket innebar att man offrade något flytande genom att hälla det över altaret. Offret kunde till exempel bestå av vin, mjölk, olja eller honung.

Utanför hemmet kunde man till exempel besöka något av bostadsområdets altare, och så fanns det platser av särskild religiös betydelse, både tempel och annat, utspridda runt om i och kring staden.

Religiösa aktiveteter

Alla medlemmar av det romerska samhället – både medborgare och icke-medborgare, kvinnor och män, slavar och fria, barn och vuxna – deltog i religiösa aktiviteter, men det var inte givet att varje enskild individ kunde utföra vilken religiös rit som helst. Till exempel fanns det vissa offentliga riter som bara fick utföras av kvinnor.

Vestalerna

En central punkt i Roms religiösa liv var vestalerna, det vill säga gudinnan Vestas prästinnor. De fullgjorde en lång rad olika religiösa plikter, deltog i offentliga ceremonier, kunde benåda brottslingar och vaktade den heliga eld som ständigt brann i Vestas tempel. Vesta var härdens gudinna och vestalerna sågs som helt nödvändiga för roms överlevnad och säkerhet. Att förgripa sig på en vestal var belagt med dödsstraff. Vestalerna var alltid sex till antalet och hade avlagt ett kyskhetslöfte som gällde tills de fyllde 40 år. Därefter kunde den vestal som så önskade lämna sin tjänst och gifta sig.

År 391 lät den kristne kejsaren Theodosius I släcka elden i Vestas tempel och förbjöd vestalerna från att fortsätta sin verksamhet.

Kristendomen blir statsreligion

I takt med att det romerska kejsardömet expanderade ökade det kulturella utbytet mellan romarna och andra folkslag. Romarna kom inte bara i kontakt med främmande sedvanor ute i provinserna, utan människor med olika religiösa bakgrunder migrerade också till staden Rom eller andra delar av den italienska halvön. En av de främmande religioner som det gick allra bäst för var kristendomen, som år 380 e Kr blev kejsardömets officiella statsreligion.