Romerska akvedukter

Det antika rom är berömt för sina akvedukter som förde vatten till rikets städer – ofta från avlägset belägna källor. Det romerska byggandet av akvedukter startade med akvedukter som förde vatten till staden Rom, men i takt med att det romerska imperiet växte spred sig bruket av akvedukter och romarna lät bygga många hundra akvedukter för att förse samhällena i sitt växande rike med vatten.

Akvedukterna gjorde det möjligt att på ett effektivt vis förse en tätort med så mycket vatten att det inte bara räckte för livets nödtorft, utan också gick att ”slösa” på fontäner, toaletter, offentliga badhus, blomsterträdgårdar, med mera. Akvedukter användes också för att föra vatten till gruvor, kvarnar och jordbruk.

Akvedukten var i sig inte en romersk uppfinning utan de romerska ingenjörerna kände till principen från de akvedukter som användes av greker och etrusker. Däremot visade sig romarna vara riktigt bra på att konstruera akvedukter och de byggde betydligt längre och större akvedukter än sina föregångare. Att det romerska kejsardömet växte sig så stort innebar också att romarna spred akveduktkonsten till nya delar av Europa, Nordafrika och västra Asien.

Hur fungerade akvedukterna?

Akvedukterna använde sig av gravitation för att få vattnet att röra sig – det förekom alltså inte några pumpar eller liknande. De flesta romerska akvedukter lutade svagt över långa sträckor, men branta passager förekom också.

När jag hör ordet akvedukt går mina tankar vanligen till de imponerade byggnadsverk med välvda brokonstruktioner som uppfördes ovan jord, men en stor del av en akvedukts totala längd utgjordes vanligen av rör som var gömda under jorden och följde terrängens naturliga fall. Stötte romarna på toppar och liknande kunde de antingen tunnla sig igenom dem eller lägga akvedukten så att den undvek hindret.

Romarna byggde vanligen sina akvedukter av sten, tegel och/eller cement. När vattnet skulle ledas över broar skedde detta ofta i rör tillverkade av sten, keramik eller (vilket inte var så nyttigt) bly.

De flesta akvedukter inkluderade sedimenttankar och/eller filtertankar för att minska mängden orenheter i det vatten som nådde fram till slutmålet.

Distributionstankar (castella aquae) och slussar användes för att reglera vattenflödet till individuella slutdestinationer inne i staden.

Akvedukter till staden Rom

Innan akvedukterna tvingades Roms invånare att förlita sig på vatten som naturligt fanns i närheten, såsom lokala vattendrag och källor. Regnvatten leddes ned från taken till cisterner och andra förvaringskärl, men tillgången på regnvatten var inte jämt utspridd över året vilket innebar problem. Roms grundvatten var av notoriskt dålig kvalité, och vattnet i floden Tiber var mycket förorenat och fyllt av vattenburna smittoämnen. Detta gjorde det svårt för staden att växa över en viss gräns, och när byggandet av stadens första akvedukt – Aqua Appia – beordrades år 312 f Kr var staden i mycket stort behov av vatten utifrån.

Aqua Appia

År 312 f Kr beordrade censorn Appius Claudius Caecus att en akvedukt skulle byggas för att förse staden Rom med vatten. Akvedukten var ett av två stora romerska projekt som genomfördes under den här perioden; det andra var en väg för militära ändamål som byggdes mellan Roman och Capua och som kom att utgöra den första sektionen av det som så småningom blev känt som Via Appia.

Akvedukten, som fick namnet Aqua Appia efter censorn, fick sitt vatten från en källa belägen över 16 km från staden Rom. Akvedukten bestod huvudsakligen av underjordiska ledningar, vilket gjorde den mindre känslig för fientliga angrepp från invaderande trupper som skulle vilja skära av Roms vattenförsörjning. Mellan akveduktens startpunkt och slutpunkt var höjdskillnaden cirka 10 meter.

Aqua Appia försåg Rom med uppskattningsvis 75 500 kubikmeter vatten per dygn, vatten som kunde hämtas från en fontän vid stadens boskapsmarknad Forum Boarium. Att fontänen placerades där berodde på att boskapsmarknaden var en av de allmänna platser i staden som var lägst belägen.

Ytterligare tio akvedukter byggs

Försöket med Aqua Appia föll mycket väl ut och akvedukter kom att bli en grundläggande del av livet i Rom. Vid det tredje århundradet e Kr hade staden elva akvedukter som försåg över en miljon människor med vatten. Att använda mycket vatten hade blivit en del av livsstilen i Rom; här fanns till exempel mängder av offentliga badhus. De elva akvedukterna hade en sammanlagd sträcka på någonstans kring 800 kilometer, av vilka färre än 50 km löpte ovan jord på murade stöd. Tillsammans försåg de elva akvedukterna staden Rom med ungefär en miljon kubikmeter vatten per dygn.

Aqua Anio Vetus

Ungefär 40 år efter att Aqua Appia hade tagits i bruk beslutade man att ytterligare en akvedukt för Rom skulle byggas. Akvedukten, som kom att heta Aqua Anio Vetus, bekostades av krigsbyten från Pyrrhus av Epirus. Den innebar en markant förbättring av vattentillgången i Rom eftersom den kunde leverera mer än dubbelt så mycket vatten per dygn och klarade av att skicka vatten till högre belägna delar än Aqua Appia.

Du kan läsa mer om Aqua Anio Vetus i min artikel om staden Roms fyra stora akvedukter.

Aqua Marcia

Aqua Marcia började byggas år 144 f Kr eftersom Rom hade nått en punkt där vattnet från akvedukterna Appia och Anio Vetus inte var tillräckligt för stadens behov. Dessutom visade en inspektion att de befintliga akvedukterna hade slitits ned så att en del av vattnet försvann ut via olika läckage. Olaglig vattenavledning längs viadukterna förekom också.

Praetorn Quintus Marcius Rex lät restaurera de befintliga akvedukterna och beordrade också byggandet av en akvedukt som skulle förse Rom med vad som ansågs vara mer hälsosamt vatten. Aqua Marcia blev med sina 90 km längre än sina föregångare och tog två år att färdigställa. Byggprojektet kostade 180 miljoner sesterces.

Du kan läsa mer om Aqua Marcia i min artikel om staden Roms fyra stora akvedukter.

Aqua Tepula

Efter färdigställandet av Aqua Marcia gick det jämförelsevis kort tid innan nästa akvedukt stod färdig; Aqua Tepula som togs i bruk år 127 f Kr.

Aqua Julia, Aqua Virgo, Aqua Alsietina och en akvedukt kopplad till Aqua Marcia

Aqua Julia uppfördes under Kejsar Augustus regeringstid och togs i bruk år 33 f Kr.

Augustus tid på tronen kom att bli en dynamisk tid för akveduktbyggandet, och nästa akvedukt – Aqua Virgo – stod färdig år 19 f Kr och levererade vatten till de varma baden vid Campus Martius.

Det var också Kejsar Augustus som gav order om att bygga den lilla akvedukt som försåg Aqua Marcia med en ny vattenkälla.

För att kunna förse Trasteveres konstgjorda sjö med vatten konstruerades akvedukten Aqua Alsietina. (På den konstgjorda sjön arrangerades uppvisningar i marin krigföring för att underhålla folket.)

Aqua Claudia och Aqua Anio Novus

Under Kejsar Caligula startades två akveduktprojekt år 38 e Kr: byggandet av Aqua Claudia och Aqua Anio Novus. Ingen av dem färdigställdes dock under hans tid på tronen, utan detta skedde först år 52 e Kr då Claudius var vid makten.

Du kan läsa mer om dessa två akvedukter i min artikel om staden Roms fyra stora akvedukter.

Aqua Traiana

Aqua Traiana stod färdig år 109 e Kr och förde vatten från området kring sjön Bracciano till utkanten av Rom (numera Trastevere).

Det var Kejsar Trajan som gav order om detta bygge för att lösa de problem som vissa delar av Rom belägna väster om floden Tiber hade med sin vattenförsörjning. Innan Aqua Traiana nådde de flesta akvedukter Rom öster ifrån, eftersom de fick sitt vatten från källor i Anios dalar och högland. Ett komplext ledningssystem hade sedan byggts upp så att även den västra delen av staden skulle få något vatten, men detta ledningssystem var långt ifrån välfungerande. Vatten transporterades huvudsakligen från de östra stadsdelarna till de västra genom blyrör som lagts under vägbanan på broarna över floden Tiber. När detta system behövde stängas ned för underhåll och reparationer fick västra Rom försöka klara sig med vatten från Aqua Alsietina och detta vatten var av ökänt dålig kvalité. När Aqua Traiana stod klar kunde de boende väster om Tibern istället få rent och friskt vatten direkt från källor belägna kring sjön Bracciano.

Kartagos akvedukt

De flesta av de romerska akvedukterna har kollapsat eller förstörts, men det finns några stycken som är ovanligt väl bevarade. Vissa har varit så viktiga och uppskattade av lokalbefolkningen att de har fortsatt underhållas och restaurerats även efter romarrikets fall. Ett välkänt exempel är den 132 km långa Zaghouan-akvedukten som byggdes under det andra århundradet e Kr för att förse staden Kartago (i nuvarande Tunisien) med vatten.

Eftersom akvedukten var så viktig för staden Kartagos befolkning var den ett intressant militärt mål för angripare, och den förstördes i tur och ordning av Vandalerna (år 439 e Kr), av de Östromerska härar som återtog Kartago under Kejsar Justinianus regeringstid, och slutligen av anfallande araber år 698 e Kr. Efter varje rivning byggdes akvedukten upp igen så att staden kunde fortsätta få sitt vatten utifrån. Under det trettonde århundradet byggdes en ny gren till för att föra vatten till ett palats i Manouba.

Det var inte förrän på 1500-talet som akvedukten tilläts förstöras – då började man använda den som ett stenbrott för att få sten till nya projekt. Akvedukten har dock delvis återställts igen och förser idag Kartago (Tunis) med genomsnittligen 12 000 kubikmeter vatten per dygn vintertid och 3 000 kubikmeter sommartid. Det var år 1859 som en fransk ingenjör fick uppdraget att återställa akvedukten för att leverera vatten till staden. Han kunde återanvända en majoritet av de vattentunnlar som låg under markytan, men de delar av akvedukten som hade löpt på pelare ovan jord hade till stora delar förstörts och istället för att bygga upp dessa igen valde man att installera ett modernare rörsystem där vattnet tvingades fram med hjälp av tryck istället för att man förlitade sig på gravitationen. Den restaurerade akvedukten togs i bruk år 1862.