Språk i det antika Rom

Latin och grekiska

Klassiskt latin och vulgärlatin

Det dominerande språket i det antika rom var latin, ett språk som har sina rötter hos ett folkslag som levde i den del av den italienska halvön där staden Rom så småningom etablerades och växte fram.

Av den latinska litteratur som har överlevt in i vår tid är en mycket stor andel skriven på klassiskt latin. Hade du besökt den antika staden Rom och rört dig ute i folkvimlet där hade det dock inte varit klassisk latin du hört runt omkring dig utan vulgärlatin. Även om det i grundet rör sig om samma språk skiljer sig klassiskt latin och vulgärlatin åt på flera olika vis, både vad gäller grammatik och ordförråd.

Både vulgärlatin och klassiskt latin kommer från gammellatinet. Redan kring år 75 f Kr kan vi se att gammellatinet har utvecklats till klassiskt latin och vulgärlatin. Att vi känner till så mycket om vulgärlatinet trots att det inte var det normala skriftspråket kan vi bland annat tacka manusförfattare som Plautus och Terence för eftersom de inkluderade vulgärlatin i sina komiska pjäser.

Senlatin är en term som avser det latinska skriftspråk som användes från det tredje århundradet e Kr.

Grekiska

Så småningom skedde en förändring i det antika romerska samhället som innebar att den högutbildade eliten övergick till att tala grekiska med varandra, eftersom en majoritet av den litteratur som romarna studerade var skriven på grekiska. Samtidigt fortsatte resten av befolkningen i staden Rom, plus stora delar av västra romarriket, att tala vulgärlatin, och eliten behövde vara tvåspråkig för att kunna kommunicera på grekiska med varandra och på latin med vanligt folk.

I den östra delen av romarriket lyckades latinet aldrig tränga ut grekiskan, och när romarriket år 395 e Kr delades upp i Västrom och Östrom innebar det att grekiskans ställning stärktes ytterligare i den östra regionen. Till slut var det grekiskan som blev det officiella språket i Östrom och som inte bara talades i vardagen utan också användes för till exempel administration och juridik.

När det Västromerska riket föll i slutet av 400-talet innebar det en stark tillbakagång för det klassiska latinet. Däremot levde vulgärlatinet vidare och utvecklades så småningom till de språk vi idag kallar för romanska språk, såsom italienska, spanska, franska, portugisiska och rumänska.

Om det latinska språket

Latinet är ett klassiskt språk som tillhör den italienska grenen av den indo-europeiska språkfamiljen.

Till skillnad från många av de språk som kom att utvecklas ur latinet efter romarrikets splittring och fall var det antika latinet ett språk där ordens inbördes ordning i en mening inte spelade särskilt stor roll. Istället för att sätta orden i en viss ordning använde man sig på diverse affix som lades till ordets stam för att förtydliga vad man ville kommunicera. På svenska är det en stor betydelseskillnad mellan ”hunden bet brevbäraren” och ”brevbäraren bet hunden, men på latin hade olika tillägg till ordens grundstammar förklarat vem som bet och vem som blev biten oavsett i vilken ordningsföljd hunden och brevbäraren hamnade i meningen.

Att skriva på latin

Det latinska alfabetet byggde på det etruskiska alfabetet, som i sin tur var baserat på det grekiska alfabetet, som i sin tur utvecklades ur det feniciska alfabetet.

Det fanns ursprungligen inte någon uppdelning i små bokstäver (gemener) och stora bokstäver (versaler) för den som skrev på latin, utan alla bokstäver var det som vi idag skulle kalla stora bokstäver. Man skrev ihop orden utan mellanrum, och det fanns inte heller skiljetecken som komma och semikolon. Dock förekom det att man placerade en halvhög punkt mellan de individuella orden.

Om Cicero hade velta skriva ned sitt berömda påstående ”vanans makt är stor” hade han alltså inte skrivit ”Consuetudinis magna vis est.” utan ”CONSVETVDINISMAGNAVISEST” eller ”CONSVETVDINIS·MAGNA·VIS·EST”.

Så småningom utvecklade en kursiv stil som gick snabbare att skriva, och det är ur denna kursiva skrivstil som bruket av små bokstäver (gemener) utvecklades.